Fanny. Franska för liten flicka, men samtidigt engelskt slang för fitta. ”What the fuck were your parents thinking?!” skrek en semestrande engelsman för alldeles för många dagar sedan.  Jag svarade att de tyckte jag såg ut som en Fanny när jag kom ut. Jag skrattade lite åt mig själv, men det var ju faktiskt även sant. Tydligen. Jag passade inte in som en Matilda, eller en Anna. Jag var jag, redan från början.

Jag, Fanny, kom att bli en underlig liten figur. En sån som bryr sig så mycket om vad andra tycker att jag till slut inte orkar bry mig ett dugg om det.  Jag var en sån som lyssnade på punkrock innan det var inne, kunde spendera på tok för mycket tid med mig själv utan att bli uttråkad och känna mig ensam.  Och jag färgade håret svart redan i sjätte klass. Det var tidigt - på min tid.

Jag var en sån som ville bli arkeolog när jag var liten. Eller fotbollsproffs - vilket som skulle egentligen duga. Jag skulle även kunna bli författare, eller bara gifta mig rikt. Jag vill fortfarande bli arkeolog. Och författare. Men fotbollen och pengarna är inte lika viktiga. Även om fotboll är oerhört viktigt - den där känslan av stark linimentdoft i omklädningsrummet i halvlek, den där förbaskat underbara träningsvärken efter fyspassen i mördarbacken och den där känslan av seger och gemenskap.

Ibland tänker jag för mycket, vilket ibland kanske kan få mig att verka lite vilsen. Jag vill dock påpeka att även fast jag avgudar djup lyrik och tragiska texter, är jag långt från dyster. För mig finns inget finare än känsla och kunskap, och jag fastnar lätt och vimsar in mig, om något intresserar mig. Jag drömmer mig lätt bort, och skapar mina egna fantasivärldar med rosa moln, somrig sockervadd och nyklippta gräsmattor. Jag tror det är därför jag trivs så bra med mig själv – att jag så enkelt bara kan flyga in i en annan värld och stanna där, tills jag tycker att det räcker och att det är dags för mig att åter landa i verkligheten.

Min verklighet är bra, missförstå mig rätt. Jag älskar min verklighet, även om den alltid kan göras annorlunda.För första gången i mitt liv kan jag på riktigt säga att jag är kär. Att jag älskar någon så hjärtat värker när vi inte är tillsammans. Som att det saknas en bit av mig, när jag saknar honom. Jag kan på riktigt förstå när folk beskriver sin kärlek till någon annan. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om den biten i mitt liv tappades bort, och jag väljer att inte tänka på det heller. Vad jag vet är att jag är lyckligare nu, än vad jag någonsin varit tidigare. Kanske därav denna lust att skriva, och att göra det fullhjärtat.